Skip to content

Sveriges sista slagfält

Adlercreutz, Carl Johan

Härförare
27 april 1757- 
21 aug. 1815

Född på Kiala gård i Nyland i Finland d. 27 april 1757. Föräldrar: kornetten Thomas Adlercreutz och Hedvig Katarina Bartels. A., som vid 13 års ålder inträdde i krigstjänst, visade i ryska kriget 1788–90 ett ovanligt mod. Erhöll, då 1808 års krig utbröt, befäl öfver andra brigaden. Då grefve Löwenhjelm, finska arméns generaladjutant, d. 16 april vid Pyhäjoki fallit i rysk fångenskap, blef A. hans efterträdare. Redan två dagar därefter levererade han den ärofulla bataljen vid Siikajoki 18 april. Nio dagar senare blefvo ryssarne ånyo slagna vid Revolax, 27 april, efter hvilken blodiga, men ärorika seger A. utnämndes till generalmajor och riddare af Svärdsordens stora kors.
Oberäknadt flera mindre träffningar vann A. efter hvartannat segrarna vid Ny-Karleby 23 juni, vid Lappo 14 juli, vid Alavo 17 aug. och vid Kourtana 31 aug.

Men här var gränsen satt för finska härens framgångar. Finska hären ville likväl ännu göra ett sista försök att drifva fienden tillbaka. Striderna vid Oravais och Idensalmi ägde nu rum. I slaget vid det förstnämnda stället,

adlercreutz6

den blodigaste träffningen under hela kriget, som kostade den förenade svenska och finska armén 1,400 man och 40 officerare, behöllo A. och Vegesack visserligen äran och slagfältet, men mäktade för öfrigt ingenting förändra i händelsernas gång. Den reträtt, som nu egentligen vidtog, är en af de vackraste bragderna i krigets annaler.

Adlercreutz fick tillåtelse att lämna armén och resa till Stockholm, där han emottogs med den mest smickrande uppmärksamhet af alla samhällsklasser. Vid hans ankomst hade missnöjet med Gustaf Adolfs vanvettiga styrelse stigit till sin höjd och ett parti redan förenat sig om att afsätta honom. Inbördes kriget stod, som bekant, för dörren. Konungen var besluten att sätta sig i spetsen för södra armén.

Då begaf sig A. — den betydelsefulla 13 mars — upp på slottet, inträdde med sex behjärtade män i konungens rum och förklarade att ”hela nationen vore försatt i häpnad öfver rikets olyckliga ställning och konungens tillämnade afresa och att man vore fastbesluten att afböja den”. Utan blodsutgjutelse blef konungen arresterad. Hertig Carl anmodades att öfvertaga riksföreståndareskapet och sammankalla en riksdag, och statshvälfningen 1809 hade försiggått i största lugn.

Adlercreutz rönte många prof på tacksamhet. Ständerna förlänade honom och hans efterkommande Leckö kungsgård för 60 år. Han blef 1810 statsråd, utnämndes till general och upphöjdes i grefligt stånd. Som chef för den förbundna nordarméns generalstab deltog han i slaget vid Leipzig mot Napoleon 1813 samt bevistade äfven fälttåget i Norge 1814. Efter en kort sjukdom slutade A. d. 21 aug. 1815 sitt ärorika och verksamma lif.
Gift 1: 1792 med Henrietta Amalia Stockelberg och 2: 1798 med Margareta v. Engeström.
Källa: Svenskt biografiskt handlexikon

adlercreutz1

Adlersparre, Georg

28 mars 1760- 23 sept. 1835

Krigare, statsman, författare. Född i Jämtland d. 28 mars 1760. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Kristoffer Kristoffersen, adlad Adlersparre, och Ebba Sofia Planting-Berglod. Han inträdde vid femton års ålder i krigstjänst och deltog som ryttmästare vid Lifregementet till häst med utmärkelse i finska kriget 1788–90. Härunder blef han fången.
1793 tog han afsked från ryttmästarebeställningen och ägnade sig åt litteraturen och studier.

Han hade redan i sina unga år uppträdt som författare och till och med som skald en gång i sällskapet Utile Dulci vunnit priset framför Thorild. Hans kallelse låg likväl icke åt detta håll: det var som prosaist han skulle skörda sina litterära lagrar. Han utgaf efter hvartannat Blick öfver Vasakonungarna, ett litet mästerstycke ehuru blott ett utkast, Läsning i blandade ämnen, Krigssamlingar och Historiska samlingar, det sistnämnda likväl icke förrän under senare delen af sin lefnad.

Hans förnämsta arbete förblir dock Läsning i blandade ämnen, en periodisk skrift, i början kallad Läsning för Landtmän, som han utgaf åren 1795–1801 med biträde af flera den tidens verksammaste litteratörer såsom Leopold, Silfverstolpe, D. v. Schulzenheim, o. s. v. Den innehåller många förträffliga uppsatser i ämnen af litterärt och allmänt medborgerligt intresse och bidrog kraftigt till spridandet af nya idéer, till krossandet af gamla fördomar och till den tänkesättets utveckling, som efter hand framkallade statshvälfningen 1809.

Adlersparre2

Namnet ”Läsning i brännbara ämnen”, såsom denna tidskrift kallades vid hofvet, röjer nogsamt huru den och dess utgifvare voro anskrifna. Också skyndade d. v. hofkansleren Zibet att af en obetydlig uppsats taga sig anledning att förbjuda dess vidare utgifvande.Nu drog sig A. tillbaka, arrenderade ett litet landställe och sysselsatte sig med studier och åkerbruk.

Vid krigets utbrott 1808 sökte han ånyo anställning inom armén, utnämndes till major och öfverstelöjtnant samt placerades vid västra armén i Vermland. Det var här han skulle grundlägga sitt ryktes odödlighet, när han i början af mars 1809 af vänners och kamraters förtroende ställdes i spetsen för Värmländska fördelningen af nämnda armé, hvilken beslutit marschera till hufvudstaden och genomföra den statshvälfning, fäderneslandets vådor anvisade såsom enda räddningsmedlet. När A. ankom till Stockholm, hade Adlercreutz’ beslutsamhet redan utfört detta vågstycke, hvars utgång eljes kanske varit oviss nog.

Om således den omedelbara andel A. hade i statshvälfningen blef mindre än Adlercreutz’, blef belöningen dock icke mindre:

 han fick genast en plats i riksföreståndarens konselj och några veckor därefter en dylik i det nya statsrådet; utnämndes till generaladjutant, friherre, kommendör av Svärdsorden, generalmajor och chef för västra armén, allt 1809; fick i uppdrag att med Vermländska fördelningen afgå till norska gränsen och underhandla med prins Kristian August om hans val till svensk tronföljare, emottog honom vid Svinesund och ledsagade honom till Stockholm.

1810 utbytte A. sin plats i statsrådet mot den af landshöfding i Skaraborgs län; men äfven här följde regeringens nådebevisningar det nya statsskickets upphofsman: han blef efter hvartannat grefve 1816, en af rikets herrar 1817, serafimerriddare 1818. Med dessa utmärkelser följde äfven kallelser till ledamotskap i åtskilliga lärda samfund, till och med i Svenska akademien, hvilket han dock afböjde. År 1824 begärde han afsked från landshöfdingetjänsten och tillbragte sina sista lefnadsår på sin egendom Gustafsvik i Vermland, där han dog d. 23 sept. 1835.
Gift 1810 med Lovisa Linroth.

Liksom A. i andlig kraft och snille öfverträffade de flesta af sina samtida, gjorde han det äfven i kroppsligt hänseende. Han var lång, af en nästan herkulisk kroppsbyggnad och ”man kunde kallat honom skön, om ej naturen nekat honom det lätta, rörliga och älskvärda”. Ställd midt i bränningarna af en orolig brytningstid, har han som offentlig man naturligtvis blifvit mycket olika bedömd.
Källa: Svenskt biografiskt handlexikon

adlersparre1

Barclay de Tolly, Mikael

1761-1818

Barclay de Tolly [barklä de tall], Mikael, rysk fältmarskalk, f. 1761 i Livland, tillhörde en urspr, skotsk ätt. Under krigen mot turkarna 1788 -89, Sverige 1790, Polen 1794 och Frankrike 1805 -07 avancerade han gradvis till general-löjtnant. B. anförde den infanteri-division, som på våren 1808 ryckte in i östra Finland till förstärkning af den ryska armén mot Sandels och genom hvars ankomst denne tvangs att draga sig tillbaka till Toivala (nära Kuopio).

I mars 1809 företog B. med en styrka af 10-12 tusen man ett äventyrligt tåg öfver Kvarken till Umeå, hvilket han intog och behöll till månadens slut,

De_tolly3

då han till följd af en på Åland afslutad konvention utrymde staden och återtågade öfver isen. För detta tåg utnämnd till general och chef för hela ryska armén i Finland, blef B. efter freden i Fredrikshamn s. å. Finlands generalguvernör och förste ordförande i den då inrättade regerings-konseljen (sedermera”senaten”) för Finland.

1810 blef han dock krigsminister i Ryssland och deltog sedermera i krigen mot Napoleon, tidtals såsom chef för hela ryska armén och delar af de allierades härar. Efter slaget vid Leipzig blef han grefve, efter intagandet af Paris fältmarskalk och efter slaget vid Waterloo furste. Han afled 1818 i Insterburg, nära Königsberg.

Källa: Nordisk familjebok uggleupplagan

Cronstedt, Carl olof

Amiral
3 okt. 1756 – 7 april 1820

Kommendant på Sveaborg. Född d. 3 okt. 1756 på Botby nära Helsingfors. Föräldrar: majoren Johan Gabriel Cronstedt och Hedvig Juliana Jägerhorn.
Denne man, hvars namn fått en så olycklig ryktbarhet i Sveriges historia, började sin bana som volontär vid prins Fredrik Adolfs regemente 1765 och hade vid arméns flotta, där han blef fänrik 1773, avancerat till öfverstlöjtnant 1788. Två år senare utnämndes han efter slaget vid Svensksund till generaladjutant hos konungen och öfverste i armén samt statssekreterare för sjöärendena. Dessa befordringar följdes af hans utnämning till chef för Sveaborgs eskader d. 9 dec. 1790, kontreamiral 1793, vice amiral af Blå flaggan 1801 och slutligen s. å. till kommendant på Sveaborg. Det är denna fästnings kapitulation, som utgör hufvudhändelsen i C:s lefnad och på samma gång den outplånliga skuggan på en förut fläckfri krigarära.

Då Sveaborg i mars månad 1808 angreps af ryssarna, ägde fästningen öfver 6,000 mans besättning, 2,500 kanoner samt ofantliga förråd af alla slag och var så väl af dessa skäl som genom sitt förträffliga läge att anse som ointaglig. Ryssarnas belägringsstyrka öfversteg föga de belägrades i antal och det fordrades alldeles särskilda förhållanden för att fästningen skulle komma i fiendens händer.

009BAGGER

Att detta icke skedde genom mutor, åtminstone hvad C. själf angår, är åtminstone möjligt. Däremot förefinnas talande bevis om kommendantens vankelmod och rådlöshet, andras öfvertalande, politiskt missnöje och kanske ännu flera bevekelsegrunder.

Allt detta var väl bekant för ryska befälhafvaren Kamensky och hans ännu listigare rådgifvare Suchtelen, hvilka förstodo att draga fördel af den svenska kommendantens klenmodighet och de förrädiska tänkesätt, som härskade inom fästningen. Från d. 17 mars, då de första skotten växlades och tills kapitulationen mindre en månad därefter, hade endast fem man af besättninnen stupat och tjuguåtta blifvit sårade.

Icke desto mindre började C. underhandla och, tvärt emot instruktionen för en kommendant att icke lämna fästningen, hålla möten med fienden på en holme utanför fästningens område.

Följden af dessa sammanträden blef, att C. otvungen d. 6 april undertecknade en konvention som med vanära betäckte ett förut frejdadt namn och i sina följder skilde Finland från Sverige.

Konventionen innehöll, att tre dagar efter dess undertecknande skulle utanverken Långörn, Öster- och Väster-Svartö utrymmas och besättas af ryssarna och hufvudfästningen öfverlämnas d. 3 maj, så vida ej före klockan tolf samma dag åtminstone fem linjeskepp med hjälpsändning inlupit i Sveaborgs hamn. Då det sistnämnda, i anseende till den sena islossningen, var omöjligt och dessutom kurirerna, som till Sverige skulle öfverföra underrättelsen om fästningens kapitulation, uppehöllos af ryssarna, måste kapitulationsvillkoren gå i fullbordan och Sveaborg, Ehrensvärds stolta verk, som kostat Sverige tjugufem millioner rdr, förlorades utan nödtvång och utan att något väsentligt kunnat anföras till den klenmodige kommendantens urskuldande.

Det säges, att C. beslutit resa öfver till Sverige för att rättfärdiga sig och äfven förbehållit sig rättighet därtill, men gifvit vika för de sinas enträgna föreställningar om den fara som hotade honom och sålunda stannat kvar i Finland. I Sverige förklarades han förlustig sin officersgrad och sina ordnar och tillbragte sina öfriga dagar i enslighet dels i Helsingfors, dels på sitt landtgods. Han dog på Hentonäs vid Helsingfors d. 7 april 1820
Källa: Svenskt biografiskt handlexikon

Duncker, Joachim Zackarias

Major
Död 05 07 1809

Dör en hjältes död i kriget då han stupade i slaget vid Hörnefors 1809 och odödliggörs senare i Runebergs Fänrik Ståls sägner. Genom ackordssystemet blev han redan vid 5 års ålder furir Savolaks regemente.

von Döbeln, Georg Carl

Härförare
29 april 1758-16 febr. 1820

Född på Stora Torpa i Skaraborgs län d. 29 april 1758, den föregåendes sonsons son. Föräldrar: häradshöfdingen Johan Jakob von Döbeln och Anna Maria Lindgren. Vid åtta års ålder förlorade Döbeln sin far. Anförvanterna, som tyckte att gossen icke kunde uppfostras till något lugnare och bättre lefnadsyrke än det andliga ståndet, skickade honom till den den tiden beryktade Thuns skola, vid foten af Halleberg, för att bildas till präst.

Då likväl hans lust för krigstjänsten framträdde allt mer och mer tydligt, insattes han som kadett vid sjökadettkåren i Karlskrona 1773 och tjänstgjorde därefter som page hos hertig Carls blifvande gemål på den eskader, hvilken afsändes för att öfverföra henne till Sverige. När han 1775 slutat sin militära kurs och tagit officersexamen, uppstodo hos hans anhöriga återigen betänkligheter rörande den militära banan och Döbeln öfvertalades att lämna den och i stället studera lagfarenheten. I tvenne år försökte han sig på detta fält, följde häradshöfdingar på ting, renskref protokoll och utslag o. d., men snart blef det honom klart, att det påtrugade yrket icke öfverensstämde med hans kallelse, hvarför han, för att få fria händer och själf kunna bestämma öfver sitt öde, vid tjugu års ålder hos konungen gjorde ansökan om att blifva myndig, hvilket beviljades.

Han ingick då 1778 som andre adjutant vid Sprengtportens värfvade regemente, vid hvilket han några veckor därefter erhöll anställning, som utnämnd fänrik i armén. Emellertid hade nordamerikanska kriget utbrutit, och ryktet om vunna segrar väckte hos Döbeln en önskan att gå i fristaternas tjänst, hvarför han 1780 begaf sig till Frankrike.

Efter mer än ett års vistelse i Paris anställdes han 1781 som officer vid grefve De La Marcks regemente, hvilket likväl i sista stund erhöll order att i stället för Amerika afgå till Indien. Döbeln passerade graderna och blef i sept. 1783, sedan han sårats i striden vid Cuddalor, kapten. 1784-88 var han De la Marcks adjutant. 1788 begaf sig Döbeln till Sverige för att deltaga i ryska kriget.

I mars 1789 erhöll han anställning som kapten vid Savolax lätta infanteri och öfveradjutant hos d. v. öfversten Stedingk, och kom snart i tillfälle att ådagalägga sin utomordentliga tapperhet och militära skicklighet i den hårdnackade drabbningen vid Porrassalmi, där svenskarna hade att strida mot en tiodubbel rysk styrka. Under hetaste striden träffades han i pannan af en kula, af hvilken blessyr han sedan led under hela sin lefnad. För visad tapperhet erhöll han nu majorsfullmakt. Efter hemkomsten måste han 1791 undergå trepanering och ännu sex år därefter utgingo benskärfvor ur såret.

006BAGGER

För sitt återstående lif bar han om hufvudet en silkesbindel och de besynnerligheter i lynne, som ej sällan röjde sig hos honom, antagas med skäl vara en följd af det svåra skottsåret.
1793 förflyttades han som andre major till Västgöta Dals regemente, hvarifrån han tre år senare, med bibehållande af sin förra indelning, blef transporterad till Skaraborgs regemente och utnämndes till sekundchef vid Nylands-brigadens infanteri 1805. Under dessa fredsår utmärkte han sig synnerligen som landthushållare och som lade på sitt landtbruk t. o. m. en liten förmögenhet.

Vid krigets utbrott 1808 erhöll han befälet öfver tredje brigadens eftertrupp, och hade tillfälle att utmärka sig vid de flesta träffningarna, såsom: Yppäri, Lahintalo, Viiret, Pyhäjoki, Siikajoki, Ny-Karleby, men framför allt vid Lappo, där han angrep fiendens vänstra flygel och i väsentlig mån bidrog till segern vid Kauhajoki, där han under eget befäl tillfogade ryssarna ett kännbart nederlag, samt vid Juutas, där han vann en lysande seger. Hans förtjänster under detta års fälttåg förvärfvade honom generalmajors rang och svärdsordens stora kors.

Strax efter segern vid Juutas förordnad till befälhafvare på Åland, öfverfölls han sedermera här af en öfverlägsen fientlig styrka, men lyckades i god ordning och med obetydlig förlust öfverföra sina trupper till Grisslehamn, där han genom sin fintlighet afböjde den ryske befälhafvarens tillämnade anfall på Stockholm.

Sedermera beordrad till befälhafvare öfver norra arméns svenska fördelning med kvarter i Hernösand och s. å. befälhafvare öfver norra arméns norra fördelning, i Umeå, ingick Döbeln sedan hans härfördelning genom öfverstlöjtnant Furumarcks tillfångatagande blifvit betydligt försvagad, ett stillestånd med ryssarna, hvarigenom Umeå utrymdes, men kronans alla förråder därstädes blefvo räddade.

Kort därpå aflöstes Döbeln af generalmajor Sandels och fick i stället öfvertaga befälet öfver de trupper, som skulle möta den inryckande norska hären. Men de tillämnade fientligheterna blefvo inställda och Döbeln lyckades förmå den norska befälhafvaren att utan blodsutgjutelse draga sig tillbaka öfver gränsen.
I tyska kriget 1813 fick Döbeln befälet öfver svenska trupperna i Mecklenburg. På anmodan af general Wallmoden att understödja honom mot fransmännen vid Hamburg, efterkom Döbeln denna begäran, men ansågs härigenom ha brutit mot öfverbefälhafvarens order, hvarför han ställdes för krigsrätt och dömdes att arkebuseras.

Carl Johan, som misstrodde de allierade och ville hålla vägen öppen till en förening med Napoleon, fann emellertid åtgärden i hög grad olämplig, och genom hans inflytande mildrades domen till ett års fästning, hvarunder Döbeln skulle få behålla alla sina värdigheter. Han affördes till Vaxholm, hvarifrån han skref till en släkting och bad denne utverka, att han som frivillig finge tjäna i sin grad i svenska eller de förenades härar mot förbindelse att efter krigets slut återgå till sitt fängelse. Detta rörde Carl Johan så, att straffet helt efterskänktes.

Redan 1809 upphöjd till friherre, befordrades han under tyska kriget till generallöjtnant, erhöll 1815 en pommersk förläning och utnämndes 1816 till ständig ordförande i krigshofrätten.

Von Döbeln skar i finska kriget sina oförgängliga lagrar. Lugn, beräknande och med ett mod, som ej ryggade för något motstånd, ådagalade han de mest lysande prof på fältherreförmåga. Emellan bataljerna och i sitt enskilda lif var han ombytlig, uppbrusande och häftig, men äfven vek och ömhjärtad. I fasthet och kraft, i uthållighet och kärlek till fosterlandet hade han få sina likar. Runeberg har som bekant i ”Döbeln vid Juutas” gifvit en sympatisk bild af hjälten, som afled i Stockholm d. 16 febr. 1820 och ligger begrafven å Johannes kyrkogård.

Gift med Kristina Karolina Ullström, från hvilken han blef skild, hade han med henne sonen Napoleon, som, född 1802, ogift afled 1847 som f. d. kapten i armén och hvarmed den friherrliga ättegrenen utslocknade.

Svenska akademien lät 1844 slå en skådepenning öfver Döbeln och 1861 aftäcktes å hans graf å årsdagen af slaget vid Juutas en vacker minnesvård, rest af tacksamma medborgare och vapenbröder.

Döbeln har från trycket utgifvit Pommerska generalkrigsrättens protokoller och dom;
Anmärkningar vid de af f. d. amiralen Cronstedt till trycket utgifna Sanna upp- lysningar om orsakerna till Sveaborgs öfvergång den 3 maj 1808, 1811.
Källa: Svenskt biografiskt handlexikon

Forsell, Per och Erik

Brukspatroner i Sävar

År 1787 fick Per Forsell, kronofogde, landskamrer och assessor, och hans bror Erik Forsell, handlaren, tillstånd att anlägga ett finbladigt sågverk i Sävarån. Virke till sågen fick man från Forsells egna skogarna och från skatte- och allmänningsskogar. Dessutom så slöt man avtal med byamännen i de intilliggande byarna om ett årligt antal stockar. För att få fram virket krävdes det att man gjorde strömrensningar i Sävarån och för att man skulle klara detta ekonomiskt fick sågverket sex skattefria år. Sågningen kom igång 1791 och trots strömrensningarna var flottningen mycket svår och det kunde ta upp till två år för virket att ta sig från Sävaråns övre del till sågen. Det färdig sågade virket fraktades sedan till Skeppsvik, den första delen på en vattenränna och den andra på båt. I början av 1800-talet arbetade det en sågställare och sju sågdrängar på sågen.

1804 fick bröderna Per och Eric Forsell tillstånd att anlägga ett ämnesjärnbruk för att skapa manufaktursmide. Eftersom det inte finns något järn i området skickade man efter det från Bergslagen. I bruket skulle det finnas en stångjärnshammare för stångjärn och en ämneshammare som skulle tillverka manufaktursmide. I verkstäderna skulle det finnas en knippeshammare och två spikhammare. Ämneshammaren stod färdig 1805.

forsells4

Från början var det tänkt att bruket skulle byggas mittemot sågen med så blev inte fallet utan det kom att placeras lägre nedströms. Kolet till eldarna togs även här från Forsells egna skogar och från bönder i området som man slöt avtal med, men även från det som blev över från sågen.

1805 brann den gamla mangårdsbyggnaden ner och omedelbart började man bygga den nya herrgården. Den hade då bara en våning, övervåningen lades till 1829. 1920 skänkte disponenten i Sandvik, då ägare till bruket, herrgården till länets hembygdsförening och Sävarborna fraktade byggnaden i nedmonterat skick till Gamlia.

När Ryssarna kom till Sävar 1809 störde de produktionen vid bruket, mer än på någon annan plats i Västerbotten eller Norrbotten. All tillverkning och alla förråd plundrades, arbetare, bönder och tjänstemän bestals, grödor förstördes och trakten drabbades av svåra sjukdomar. Eric Forsell kom att skriva till kungen och be om eftergift på skatten pga av plundringen. Han skrev: ”att under vintern hade brukets och allmogens hästar först fått syssla med annat än att köra fram kol till bruket, varför smidet blivit efter” sedan tog ryssarna hästarna på vårvintern.

När de kom tillbaka på sommaren lade de beslag på befintligt smide i lager från tidigare års tillverkning för att använda det vid broslagningen över Umeälven under sommaren. Forsell kunde dessutom inte få fram något nytt kol på en tid då ryssarna brände färdiga milorna och tagit med sig alla hästar i byn på sitt återtåg norrut. Dessutom behövde bruket och sågen dyrbara reparationer eftersom ryska soldater delvis hade förstört byggnaderna. Den förstörda säden gjorde hungersnöd låg för dörren för byabefolkningen. Forsell fick beviljat tre skattefria år som hjälp vilket gjorde att man klarade sig ur denna svåra kris.

Bruksverksamheten kom att gå i arv i den Forsellska släkten och produktionen utvidgades. I början av 1860-talet blev det allt tydligare att bruket hade problem med ekonomin och 1862 lämnade man in en konkursansökan. Bruket såldes till en engelsk firma, Hinde & Gladstonde Ltd i London. Smidet lades ner 1865 och 1877 såldes bruket till Lars P Glas som redan var ägare av ett sågverk i Sandvik. Sågningen fortsatte i Sävar fram till 1888 då brädgården i Skeppsvik brann ner. Bruket hade trots ökad produktion problem att få ekonomin att går runt och 1891 beslutades det att produktionen i Sävar skulle flyttas och mark och byggnader såldes eller arrenderades ut.

forsells2

Gravallius, Daniel Ehrenfried

Präst, vitterhetsidkare
4/10 1777 – 18/11 1849

Född d. 4 okt. 1777 i Stockholm,
Föräldrar: kyrkoherden Peter Gravallius och Maria Kristina Zickermann.
Student i Uppsala 1797, valde han det prästerliga ståndet och utnämndes 1803 till e. o. bataljonspredikant vid Södermanlands regemente, befordrades 1827 till kyrkoherde i Skagershult af Strengnäs stift och förflyttades därifrån 1830 till kyrkoherdebeställningen i Frustuna och Katrinenäs församlingar af Södermanland. Död d. 18 nov. 1849.

Som fältpräst deltog G. först i det finska kriget 1808–09, då han blev krigsfånge i Skellefteå, och sedermera i tyska kriget 1813, då han blef tillfångatagen af fransmännen i slaget vid Leipzig men snart åter frigiven.

Redan under sin vistelse vid universitetet utgaf han en liten samling poem under titeln Promenadläsning 1802 och uppträdde sedan tid efter annan med varjehanda vitterhetskram: Resa från Gräddö till Ratan 1809, som skall vara ett slags efterhärmning af Wallenbergs ”Min son på Galejan”; Religionen, skaldestycke 1809, Den yngre baron Münchhausens märkvärdiga öden och bedrifter 1810, Näsknäppen 1815 och Näsknäppens ungar 1815, de bägge sistnämnda insatser i den beryktade litterära striden mot Grewesmöhlen; Skaldestycken 1818, Thure, kalender, cousin till Calle och Carolina 1845m. m. Gift 1814 med Katarina Lovisa Holmbrinck.

Gripenberg, Hans Henrik

Generalmajor
14 april 1754 – 25 oktober 1813

Föddes å Karhiniemi boställe i Hvittis socken i Finland d. 14 April 1754, inskrefs 1762 i krigstjenst och var vid utbrottet af kriget 1788 major vid Tavastehus infanteri-regemente. Han utmärkte sig vid flere tillfällen, i synnerhet vid Ruskeala d. 17 Maj 1789. S. å. utnämndes han till öfverstelöjtnant, 1794 till öfverste och 1795 till chef för Tavastehus infanteri-regemente. Under fälttåget 1808-09 gjorde han sig bemärkt genom sitt fasta mod och flärdfria väsende. Så utmärkte han sig vid Siikajoki, Lappo, Alavo, Ruona och Salmis, utnämndes d. 29 Juni 1808 till generalmajor och fäste genom sin tapperhet äfven fiendens uppmärksamhet vid sig.

Sedan G. åtföljt de finska regementena under deras återtåg till Sverige, erhöll han befälet öfver svenska arméns s. k. första fördelning, stationerad i Norrbotten, tillsammans omkr. 3,800 man, af hvilka endast omkr. 2,000 voro i stridbart skick. Hans ställning blef ytterst svår. Fienden, som d. 23 Mars 1809 uppsade det stillestånd, som dittills egt rum, var flerdubbelt öfverlägsen i stridskrafter och, sedan ryska trupper under Barclay de Tolly passerat Qvarken, tycktes knappt någon utsigt till räddning vara öfrig. Den 24 Mars anfölls G:s eftertrupp i Sangis (några mil från Torneå), och följande dag ingick han kapitulationen i Seivis (Kalix), hvarigenom hela truppen nedlade gevär, med rättighet att återgå till sina hemorter, och alla svenska förråd tillföllo ryssarna.

G., som sjelf återvände till Finland, blef med anledning af kapitulationen föremål för skarpt tadel och kallades sedermera att stå till ansvar inför en krigsrätt i Stockholm. Kejsar Alexander I, hvars undersåte G. numera blifvit, förbjöd honom dock att infinna sig till svaromål, hvarför krigsrätten förklarade, att saken icke var till fyllest utredd. Senare forskningar hafva ställt G:s handlingssätt i en allt bättre dager. Kapitulationen var öfverilad, och G. hade icke de egenskaper, som erfordrats för en skicklig ledning af armén, men hans pligttrohet och mod kunna icke betviflas. Han erhöll afsked 1812 och afled i Stockholm d. 25 Okt. 1813.
Källa: Nordisk familjebok 1800-talsutgåvan

1809-persongalleri

Kamenskij, Nikolaj Michailovitj

General
1776 – 1811

Föddes 1776 som son till en berömd general, Michail Fedotovitj Kamenskij. Blev tidigt, redan som fyraåring, rekommenderad och registrerad som kornettist i Novotroitskijs kavalleri och som nioåring blev han assistent till Löjtnant General Gartvig.

1799 deltog han i Survorovs operation i Schweiz och gjorde där väl ifrån sig. Han deltog även i de ryska offensiverna mot Napoleon 1805 och 1806-07. Dessa erfarenheter blev värdefulla för den unge officersaspiranten.

I kriget 1808-09 var det Kamenskijs trupp som tvingade Sveaborgs fästning till kapitulation.Efter Rayevskijs nederlag i Lappo fick Kamenskij befälet över den ryska huvudarmén som den 14 september 1808 i Oravais besegrade svenskarna, under Adlercreutz ledning.

004BAGGER

Därefter fortsatte de ryska trupperna sin offensiv norrut och vidare in på svensk mark.

Enligt ryska källor ska den enda order som Nikolai Kamenskij fått av sina överordnade i detta krig ha varit: ”Segra”.

Kamenskij blev känd för sin ungdomliga karismatiska karaktär tillsammans med stor uppfinningsrikedom och talang under kriget.

Det sägs att han inte lade ner särskilt mycket tid på att ordna mat och logi för trupperna, utan tyckte att när segern var inom räckhåll, så var sådana trivialiteter av underordnad betydelse och kunde lösas efterhand.

Till skillnad från Wachtmeisters försiktiga krigsföring i slaget i Sävar, marscherade Kamenskij, utan tvekan rakt mot fienden tillsammans med sina trupper, som dessutom var utmattade och decimerade efter slag och sjukdomar. I de efterföljande flankstriderna i Ratan fick han dock lida ett nederlag, då de svenska landtrupperna fick stöd av kustflottan som lkåg i hamnen.

Efter det finska kriget, deltog Kamenskij i andra militära operationer med positiv utgång, som tillexempel Turkiska krigen. Han besegrade bl.a. fienden i slaget om Batin och intog staden Lovcha. Efter denna succé blev han dock svårt sjuk och avled 1811, 35 år gammal.

Klingspor, Wilhelm Mauritz

Född 1744, död 1814

Greve (av ätten Klingspor), militär; fältmarskalk 1808, överståthållare i Stockholm 1809.
Klingspor var överbefälhavare för de svenska trupperna i Finland under början av finska kriget 1808-09, men avskedades i september 1808.

klingspor3

I Johan Ludvig Runebergs stora epos Fänrik Ståls sägner handlar dikten Fältmarskalken om honom.
Källa: Wikepedia

klingspor1

Lagerbring, Gustaf Olof

31 maj 1769 – 18 februari 1847

Son af krigsrådet Per Bring, adlad Lagerbring, och friherrinnan Kristina Eleonora Hastfehr. 1785 hade L. blifvit utnämnd till löjtnant vid Upplänningarna och kommenderades 1788 med sitt regemente till Finland, där han deltog i affärerna vid Fredrikshamn, Abborfors, Suttala, i de begge bataljerna vid Svensksund, m. m. Befordrad 1789 till kapten, kallades han 1792 till öfveradjutant hos konungen, blef 1799 öfverstlöjtnant och 1801 generaladjutant af flygeln.

lagerbring1

Under finska fälttåget 1808 erhöll han order att: af gå till Åland och följa generalmajor Lantingshausen såsom öfveradjutant vid landstigningen vid Helsinge och sedan öfvertaga befälet öfver den så kallade andra fördelningen af södra finska armén, hvari han likväl snart efterträddes af öfverste Boije, emedan han vågat göra konungen uppmärksam på, hurusom det vore omöjligt att med knappt tre tusen man verkställa landstigningen.

Strax efter revolutionen befordrades L. till öfverste och afsändes till Petersburg, under hvilken resa han på eget bevåg slöt en konvention med ryske befälhafvaren, general von Knorring, och därigenom afböjde en af ryssarna tillämnad marsch öfver hafvet till Stockholm. Efter vunnen befordran till generalmajor 1813, följde L. svenska armén till Tyskland, först i egenskap af generaladjutantoch sedan såsom chef för 2:dra brigaden, upphöjdes 1815 i friherrligt stånd, befordrades 1826 till generallöjtnant och blef 1843 serafimerriddare. Hedersledamot af Krigsvet.-akad. Död i Uppsala d. 18 febr. 1847.
Gift 1: 1794 med Margareta Ulrika Hård af Segerstad och 2: 1816 med Maria Antoinetta Ingelotz.
Källa: Svenskt biografiskt handlexikon

Ljunggren, Carl Johan

Fänrik
1790 – 1852

Ljunggren deltog i flera drabbningar i Finland 1808 samt i Expeditionskåren till Västerbotten 1809. Han kom även att delta i fälttåget mot Napoleon i Tyskland 1813 samt kampanjen i Norge.

 

Ljunggren

I sin skildring av slaget vid Sävar är Ljunggren starkt kritisk till den svenska befälhavaren som tvekade i sin frammarsch mot Umeå och som inte gick på offensiven mot de utmattade ryska trupperna i Sävar.

Ljunggrens uttalande angående sin överordnade är skoningslöst: ”Det berättas att de (ryssarna) var så utpajtade (utmattade) att de under striden legat och skjutit. Men de kommenderades av en käck och duglig general, vi däremot af en käring i byxor, hvars ansikte bar nullitetens stämpel på det minst tvetydiga vis”.

Lotta Svärd

Enligt Johan Ludvig Runebergs ”Fänrik Ståls sägner” var Lotta Svärd en kvinna som trotsade krigets fasor för att hjälpa soldaterna. Under en gran invid en sten nära slagfältet i Oravais serverade hon soppa åt soldaterna och förband deras sår. Förebilden till sägnernas Lotta Svärd tros vara en kvinna från Gamla Karleby som hette Brita Johanna Granlund.

 

 

lotta_svard1

Hon föddes den 6.12.1782 och hon gifte sig ung med fanjunkaren Abraham Ahlbäck. Då han drog ut i fält nöjde sig inte den unga hustrun med att sitta hemma och vänta på nyheter från fronten utan hon följde helt sonika med och kom på så sätt att få en viktig roll. Stenen där hon enligt sägnen skötte sin ”disk” i Oravais är utmärkt och finns kvar på orten. Lotta Svärd kom sedermera även att ge namn åt Lottarörelsen.

Löwenhjelm, Gustaf Karl Fredrik

Greve, Ryttmästare
6 oktober 1772- 29 juli 1865

Deltog 16 år gammal med sitt regemente i 1788-90 års ryska krig, där han avancerande till ryttmästare. Under maskeradbalen den 13 mars 1792 då Gustav III blev skjuten var han vakthavande hos kungen. Blev i början av finska kriget 1808 som stabschef, svårt sårad vid Pyhäjoki och föll i rysk fångenskap från vilken han utväxlades efter statskuppen i Sverige 1809. Han kom genast att delta i expeditionskåren till Västerbotten. Löwenhjelm blev sänd av Karl XIII att möte den nya kronprinsen Karl Johan då denna skulle anlända från Frankrike.

 

 

lowenhjelm2

Löwenhjelm kom att stå Karl XVI nära och var dennes minister i både Wien och sedan Paris.
”Om Sveriges ära var han ytterligt mån. Betecknande i detta hänseende, liksom ock för hans sinnes ända in i ålderns dagar ungdomliga liflighet, är den utmaning, som han riktade till Frankrikes krigsminister, marskalk Sebastiani, då denne under en debatt i kamrarna nämnt Sverige bland makter af tredje ordningen, och som afböjdes endast genom formlig afbön från Sebastianis sida.”
Ur Nordisk Familjebok

lowenhjelm1

Puke, Johan

Friherre, Amiralgeneral, Serafimerriddare
19 februari 1751 – 21 april 1816

Friherre Johan Puke
19 feb 1751 – 21 april 1816

Johan Puke föddes den 19 februari 1751 i Ronneby som oäkta son till Maria Regina Branting. Fadern var enligt födelsenotisen capitän Johannes Puke. Den 23 juli 1756, när han var 5½ år gammal blev hans far halshuggen för sin delaktighet i statskuppen som drottning Lovisa Ulrika försökte genomföra år 1755.Redan vid elva års ålder började han göra längre och kortare resor med handelsfartyg och han hade redan lärt sig mycket när han avlade examen i sjöartillerivetenskap i Karlskrona. Efter detta tjänstgjorde han först i Holländska och sedan i Engelska flottan och, sedan han 1777 blivit befordrad till löjtnant, i franska marinen.

Trettiotvå år gammal (1783) utnämndes han till kapten vid svenska amiralitetet, blev major två år senare och befordrades till överstelöjtnant 1788.

puke1

Han deltog i Gustav III:s ryska krig åren 1788-1790, där han bland annat var med i sjöslaget vid Hogland med sitt skepp Freja den 17 juli 1788, och även ledde en del av den svenska flottan vid slaget vid Ölands södra udde i juli året därpå.

Vid fyrtiotvå års ålder (1793) blev han överste och samma år gifte han sig med Kristina Charlotta Gjertta. Året därpå (1794) befordrades han till konteramiral och tre år senare till kommendant och chef för sjöartilleridepartementet, dessutom blev han svensk adelsman. Framgångarna inom karriären fortsatte: 1801 blev han högste befälhavare vid örlogsflottan och 1802 vice amiral, 1808 amiral, 1809 överamiral och friherre, och efter en tid även ” en av rikets herrar”, senare även amiralgeneral, statsråd och serafimerriddare och slutligen blev han greve 1814.

Samma år han blev greve deltog han också i fälttåget mot Norge. Vid 64 års ålder ville han börja trappa ner lite, och därför tog han 1815 avsked från statsrådsämbetet. Han fick dock inte ha så mycket fritid, för han dog redan året efter, den 21 april 1816 i Karlskrona, 65 år gammal.

Efter att under många år seglat med utländska fartyg blev han 1783 kapten vid svenska Örlogsflottan. Kriget med Ryssland gav honom flera tillfällen att utmärka sig, och 1794 blev han konteramiral, 1802 viceamiral och året därpå befälhavande amiral i Karlskrona. Utnämnd till amiral1808, fick han, den 17 juli, graden af öfveramiral och upphöjdes samtidigt i friherrliga stånd. Puke var en synnerligen duglig man, en lugn, omtänksam och handlingskraftig befälhavare på sjön, men han förutsåg själv det betänkliga i att från sitt fartyg leda två landarméers rörelser, ty Wrede ställdes också under hans befäl, ett förhållande, som dock till skada för saken snart upphörde.

Sandel, Johan August

Befälhavare
31 augusti 1764 – 22 januari 1831

S. blef 1775 kadett och 1777 underlöjtnant vid artilleriet, anställdes 1782 såsom adjutant vid samma kår samt förflyttades 1785 till till följd af ett speluppträde såsom stabsryttmästare till finska kompaniet af adelsfanan. Två år därefter befordrad till major vid Karelska regementet, uppsatte han under kriget 1789 en värfvad bataljon på sexhundra man, med hvilken han gick öfver till Finland och deltog i där förefallande krigshändelser. S. utnämndes efter freden i Värelä till öfverstlöjtnant och sekundchef för karelska dragonregementet samt blef tillika 1795 generaladjutant af flygeln, öfverste i armén 1799 och transporterad till öfverste och chef för Savolaks fältjägareregemente 1803. Med kriget 1808 öppnade sig för S. en ny och lysande bana.

Sedan han d. 7 april sistnämnda år mottagit befälet öfver 5:e brigaden, som bestod af 3,200 man, af hvilka han icke fick behålla mer än 1,600, anföll han och slog en stark rysk fördelning vid Pulkkila kyrkby d. 2 maj samt ryckte med sin lilla krigsstyrka modigt framåt. I det svåraste väglag, i ett glest befolkadt land och under oafbrutna strider, t. ex. vid Kärsämäki, Idensalmi och Kuopio, jagade han innan månadens slut fienden femtio mil tillbaka, framträngde till Lappävirta, Jorois, Jokkas, Rautalambi och Laukas socknar och sände en fördelning ända till riksgränsen vid Sordavala. Öfverallt gjorde han fångar, borttog fiendens förråd samt dref ankommande förstärkningar tillbaka inom fiendens egna gränser.

 

001BAGGER

Omsider efter Sveaborgs kapitulation måste han likväl vika för öfvermakten, men fattade stånd vid Toivola pass, en mil norr om Kuopio. Här bibehöll han, oaktadt nästan dagliga anfall af fienderna, sin ställning i öfver tre månader, till den 30 sept., då han till följd af en mellan finska hufvudarmén och ryssarne afslutad vapenhvila nödgades draga sig undan till Virta bro norr om Idensalmi kyrka, hvarest han d. 27 okt. vann, efter en af de blodigaste strider under hela kriget, en den mest lysande seger. Denna ljusglimt af framgång var dock den sista, som omstrålade de svenska vapnen på Finlands jord.

Kort därefter slöts konventionen i Olkijoki, genom hvilken svenskarna måste utrymma Finland och draga sig bortom Kemi älf. Under tiden hade S., som endast efter det mest behjärtade motstånd gifvit vika, oftast icke förr än återtåg stod på orderna, blifvit i juli generaladjutant och blef i nov. generalmajor, hvarefter han 1809 upphöjdes till friherre. Några veckor förut hade han erhållit befälet öfver arméfördelningen i Västernorrland, med hvilken han levererade träffningen vid Hörnefors den 5 juli, hvarpå han den 21 aug. intog Umeå stad. Efter freden förordnades han 1810 till interimspresident i krigskollegium samt befordrades 1812 till sekundchef för Svea lifgarde.

Af konungen befordrad till generallöjtnant, afgick han såsom befälhafvare för en del af svenska armén till Tyskland, där han deltog i fältslagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig, var därefter nordarmén följaktig till Holstein samt tågade efter fredsslutet i Kiel 1814 till Belgien, där han hade sig anförtrodd belägringen af Maastricht. I juli sistnämnda år mottog han öfverbefälet öfver andra fördelningen af de mot Norge sända trupperna, upphöjdes 1815 till grefve samt utnämndes s. å., sedan han någon tid förestått öfverståthållareämbetet, till president i krigskollegium, hvarvid han tog afsked från befattningen som chef för Svea lifgarde. S. erhöll 1817 serafimerorden och utsågs i november s. å. till landtmarskalk vid den då i Stockholm öppnade riksdagen.

1818 upphöjd till en af rikets herrar, befordrades han s. å. till general af infanteriet och utnämndes till riksståthållare i Norge. Detta viktiga ämbete förestod han till i nov. 1827, då han på grund af försvagade kropps- och själskrafter begärde sitt entledigande. Under tiden hade han 1824 blifvit befordrad till fältmarskalk. Hans verksamma och kraftfulla lif slutades i Stockholm d. 22 januari 1831. Till sitt yttre var S. reslig och lång samt af ett imponerande utseende. Han var som krigare af outröttlig ihärdighet, af ett kallt och lugnt mannamod, i förening med klokhet och djärfhet. Genom dessa egenskaper vann han öfver sina underlydande ett oinskränkt välde; också var han kanske den bland befälhafvarne i finska kriget, till hvilken finnarne satte det största förtroende.
Gift 1809 med friherrinnan Ulla Elisabet Hermelin.
Källa: Svenskt biografiskt handlexikon

Sandels1

von Schwerin, Filip Bogislaus

Fänrik

Den svenske Fänriken vid Svealivgarde Filip Bogislaus von Schwerin hittades vid Öxbäcken av en rysk officer dagen efter slaget i Sävar svårt skadad. Han transporterade in till krigssjukhuset i Umeå där han efter vård repade sig.

015BAGGER

 Filip von Schwerin var broder till den mera kände Wilhelm von Schwerin vilken hade blivit dödligt sårad i samband med slaget i Oravais vilket återges i Johan Ludvig Runeberg (1804 – 1877) ”Fänrik Ståls sägner”.Filip återförenades med sitt regemente och deltog i striderna mot Napoleon på kontinenten 1813-14 och avancerade till överste inom armén.

Servenius Katrin

I Drottningens livregemente fanns en soldat som hette Bernadus Servenius. Han var 23 år gammal och född i Holland. Han och hans nyblivna hustru Katrin Servenius ville inte skiljas åt när han och hans regemente anslöt sig till expeditionskåren för vidare färd mot Ratan.

Katrin hade beslutat att leva och dö vid sin makes sida och klädde sig därför i manskläder och hon lyckades utan upptäckt följa med regementet när de avseglade från Gräddö på väg norrut.

De deltog båda vid de hårda striderna runt Ytterboda i Sävar men kom där bort från varandra och man befarade att Bernadus stupat. Trots att Katrin inte visste vad som hänt Bernadus fortsatte hon att hjälpa de stridande genom att samla ihop tappad fientlig ammunition och ge det till sin mans kamrater.

Först när en expedition skulle avgå till Piteå för att där stoppa ryssarnas reträtt vidare norrut, upptäcktes hennes förklädnad. Wachtmeister fick höra talas om detta hjältemod och skrev ett brev till Drottning Hedvig Elisabeth Charlotta för att rekommendera Katrin Servenius till att få medaljen för tapperhet i fält. Detta är den enda gången i den svenska historia en kvinna blivit rekommenderat denna medalj. Om Katrin verkligen fick medaljen har inte gått att fastställa.

018BAGGER

Vad hade då hänt med Bernadus? Jo han återkom till sitt regemente i Stockholm den 16 januari 1810 efter att han suttit i rysk fångenskap. De båda makarna återförenades i Stockholm och följde med regementet till sin gamla garnisonsstad Stralssund i Pommern och där slutar också alla spår efter Katrin och Bernadus Servenius.

Drottningens livregemente till fots var en sammanslagning av Upplands femmänningsregemente och Västgöta femmänningsregemente som bildade Stralsundska garnisonsregementet År 1722 erhöll regementet namnet Drottningens Livregemente till fot och förblev förlagda i Stralsund och i slaget vid Sävar kallades regementet för ”Tyskarna”.

Efter Napoleonkrigens slut övergick regementet den 23/10 1815 i preussisk tjänst och fick namnet Pommersches Füsilier-Regiment Nr.34 och var verksamt även under 2:a världskriget.

Den svenska drottning Victoria, Gustaf V:s gemål, var sedan 1908 hedersöverste vid detta regemente som hade tillnamnet ” Füsilier-Regiment Königin Viktoria von Schweden”.

Det svenska kungaparet var inbjudet att 1911 i egenskap av hedersöverstar för var sitt regemente delta i en av kejsar Wilhelm anordnad militärparad eller trupprevy med 40000 man. Under paraden red drottningen under ovationsartade hyllningar framför sitt regemente iförd dess översteuniform, som var försedd med de svenska tre kronorna på epåletterna från den tid Pommern var svenskt.

Servenius_transparent copy
avresa

Servenius Bernardus

Soldat i drottningens livregemente.

Make till fru Servenius som blev rekommenderad till tapperhetsmedalj efter slaget i Sävar. Bernardus antogs ha stupat i striderna nere vid Ytterboda men hustrun fortsatte att hjälpa sin makes kamrater med att samla ihop ammunition. Det visade sig sedan att Bernardus fallit i rysk fångenskap och paret återförenades i Stockholm.

 

bårbarare

Drottningens livregemente som var ett garnisonsregemente från svenska Pommern återvände dit och kom sedan att tillhöra den preussiska armén då dessa tog över Pommern. Regementet var verksamt till och med andra världskriget.

Stromberg, Per Adam

Landshövding
1751 – 1838

Pehr Adam Stromberg, landshövding i Västerbottens län 1795 – 1811
Överstelöjtnanten och friherren, baron Pehr Adam Stromberg föddes 1751 iKnivsta socken, Stockholms län och avled på sin gård Nydala utanför Umeå stad år 1838.

Stromberg1

Han tillhörde en släkt, som år 1646 adlats av drottning Kristina, med Nydala i Småland som stamgods. Efter uppväxt vid Hovet och en meriterad tid som aktiv officer, avancerade han till överstelöjtnant vid Österbottens regemente.
Den 9 april 1795 utnämndes han till landshövding i Västerbottens län, som då även omfattade Norrbotten och del av Finland. Stromberg avsattes som landshövding 1811 därför att han ansågs ha varit för ryssvänlig under kriget med Ryssland.

Wachtmeister, Gustaf

General
25 juli 1757 – 20 juli 1826

Född i Karlskrona den 25 juli 1775 där han sedan genomgick kadettskola och utnämndes till fänrik vid Kronobergs regemente som femtonåring. 1776 förflyttades han till Konungens värvade regemente som löjtnant och tjänade därefter, med kungens tillåtelse, i Preussiska armén som adjutant hos släktingen General Greve J.L Hård under Bayerska successionskriget.

När Wachtmeister återvände till Sverige steg han allteftersom i militära grader och befordrades till major i armén samt blev översteadjutant hos kungen 1780 blott 23 år gammal.

Året därefter blev han både överstelöjtnant vid Dalregementet samt generaladjutant av flygeln och sex år senare hade han uppnått graden som överste i armén och generaladjutant. Samma år gifte han sig med Grevinnan Henrietta Elisabet Falkenberg.

Wachtmeister deltog i Gustav III fälttåg mot Ryssland under de följande åren där han bl a hade kommandot över arriärgardet vid återtåget från Högfors.

003BAGGER

Under striderna vid Valkiala blev han sårad i sin högra arm och utnämndes omedelbart på plats till generalmajor och fick motta beröm från självaste Gustav III. Hans blodiga skjorta från denna strid finns att beskåda på armémuseet i Stockholm.

Väl hemkommen kunde han sola sig i glansen av krigshjälteutnämningen och samtidigt finna sig tillrätta i sin nya befattning som överste för Bohusläns regemente. Två år senare förflyttades han till chef för Södermanlands regemente och blev innan årsslutet 1792 generallöjtnant samt befälhavare för norra fördelningen.

 

Under Gustav IV Adolfs första regeringsår deltog Wachtmeister, som generaladjutant för armén, i regeringen och under kungens resa till Tyskland samt hade även ett befäl under kriget i Pommern.

Trots sina insatser och utmärkelser inom det militära, var det inte förrän under det finska kriget som Gustav Wachtmeister skulle komma att gå till historien, på gott och ont Slaget i Sävar fick ett snöpligt slut för svenskarnas del och Wachtmeister var den som i slutändan en stor del av skulden för det bittra nederlaget. I efterhand har historiker försökt skapa en större förståelse för vad som ofta omnämns som Wachtmeisters tillsynes fega insatser, genom att belysa diverse omkringliggande faktorer.

Efter det förlorade slaget i Sävar fick han det ironiska smeknamnet ”Hertigen av Sävar” och drog sig 1813 tillbaka till sina ägor, där han dog 1826.

I folkmun i trakterna kring Nyköping sägs det att Wachtmeister blev så knäckt av att få skulden för nederlaget i Sävar, att han tog livet av sig, och nu spökar på sitt hemställe, Näs Gård. Wachtmeistersläktet ligger begravda vid Bärbo Kyrka utanför Nyköping.

1809-persongalleri

Wrangel, Rutger Tönnes

Greve, Major
10 april 1775  –

Wrangel var född i Stockholm 1775-04-10.
Han blev inskriven som volontär vid livgardet samma år och 1781, 6 år gammal, blev han volontär vid Södermanlands regemente. 11 år gammal blev han befordrad till fänrik vid livgardet där han sedan steg i graderna till major. År 1804 var han tillsammans med friherre Axel Lagerbjelke, kavaljer åt kronprinsen Gustav.

Wrangel copy

Kronprinsen kom efter revolutionen den 13/3 1809 då han far Gustav IV Adolf avsattes, att anta namnet Prins av Sverige och flyttade med sin mor drottning Fredrika till hovet i Baden i Tyskland och fick till överförmyndare sin mors svåger Rysslands kejsare Alexander. Det är från denna drottnings fullständiga namn Fredrika Dorothea Wilhelmina som vissa orter i Västerbotten idag fått sina namn ifrån.

Wrede, Fabian

Generalmajor 1760 – 1824

Greve (1809), militär, politiker; överste 1788, generallöjtnant 1805, statsråd 1810, fältmarskalk 1816. Son till Fabian Casimir Wrede.

008BAGGER