Efter slaget vid Oravais drog sig den svenska armén vidare norrut genom Finland upp mot Uleåborg. Den 19 november 1808 undertecknades ett krigsstillestånd i Olkijoki i vilket det bestämdes att den svenska armén skulle utrymma Finland och dra sig tillbaka till andra sidan Kemi älv. Denna vapenvila skulle enligt avtalet räcka till den 12 januari 1809.

Västerbottens län omfattade vid denna tid hela området från dagens Västerbotten ända till Uleåborg. Landshövding för detta enorma län var baron Pehr Adam Stromberg som efter kriget hamnade i onåd då man ansåg att han gjort för stora eftergifter mot de ryska styrkorna.

Vinterkvarteret i Torneå blev något av ett dödsläger för den svensk/finska armén. Sjukdomar härjade bland soldater och civilbefolkning och upp emot 3000 människor dog denna vinter som var ovanligt kall. Det rådde stor brist på både mat och utrustning. Det fanns förråd upplagda i både Umeå och Skellefteå men man vågade inte sända dessa vidare norrut med rädsla för att dom kunde falla i ryssarnas händer. Just frågor som rörde försörjningen av stridande arméerna var något av en nyckelfråga i detta krig.

De besvärliga försörjningslinjerna med i stort sett en enda väg, den gamla kustlandsvägen, tillgänglig för transport gjorde tillsammans med det glest befolkade området att man inte kunde ha allt för stora stridande enheter. Sverige hade förvisso tillgång till transporter sjöledes men den stränga kylan vintern och våren 1808-09 begränsade denna möjlighet. För ryssarna var inte sjötransporterna något alternativ då den svenska flottan tillsammans med den engelska hade herraväldet över Östersjön upp till Bottensviken.

Den 23 mars påbörjade de ryska styrkorna som uppgick till ca 4000 man och under ledning av Schuvalov sin framryckning över Kemi älv. Befälhavaren för det svenska försvaret var Generalmajor Hans Gripenberg med ca 2000 man i friska trupper. Gripenberg som samtidigt fått information om att ryska styrkor den 22 mars intagit Umeå genom Barclay de Tollys tåg över kvarkens is (han återvände till Finland med sina styrkor samma väg ett par dagar senare) och att den svenska kungen Gustav IV var avsatt i en revolution i Stockholm den 13 mars, finner läget hopplöst och kapitulerar i Kalix den 25/3.

Kapitulationen innebär att de svenska och finska trupperna tvingas lämna sina vapen och sina fanor till de ryska styrkorna. De finska soldaterna får bege sig hem till Finland och de svenska beger sig söderut.

Schuvalov fortsätter med den ryska armén söderut och den 8 maj står han i Piteå och den 15 maj i Skellefteå där man tvingar en mindre svensk styrka om ca 800 man att kapitulera. Efter att ha intagit Skellefteå marscherar man vidare mot Umeå där stora förråd var upplagda men som svenskarna under ledning av von Döbeln hinner rädda genom att man hugger upp en isränna i den frusna Umeälven så att de fullastade fartygen kan ta sig ut.

Den 31/5 intog ryska styrkor Umeå och fronten kommer att förläggas till Öreälven 40 km söder denna stad, där den norra svenska armén under ledning av Sandels som övertagit befälet från Wrede. Vid denna frontlinje uppstår en del mindre stridigheter varav affären i Hörnefors där bl a Zacharias Duncker stupar.

I slutet av juli början av augusti 1809 var försörjningsläget svårt för de ryska styrkorna i Västerbotten och man planlade en framryckning mot Härnösand. Den svenska armén stod då kvar vid Öreälven under ledning av General Fabian Wrede. Det är i detta läge som man i Stockholm beslutat om expeditionskåren