Sveriges sista slagfält
Sävar augusti 1809
Sävar by
Sävar by är nämns redan i jordeböckerna från Gustav Vasas tid. Sävar var från början en renodlad jordbruksbygd liksom övriga byar i Sverige vid denna tid. I slutet av 1700-talet påbörjades industrialiseringen med anläggandet av ett sågverk 1787 och 1805 stod smedjan färdig i järnbruket beläget i Krypedalen. Bruksherrar i Sävar var Forsells som även ägde ett handelshus i Umeå och skeppsvarv belägna på Teg.
Det var under denna tid som Skeppsvik växte fram som en lastageplats till bruket i Sävar. Det var hit som järnmalmen anlände och lastades om på pråmar som sedan drogs uppför Sävarån till Gullögern, en ö belägen i höjd med dagens skola. Från Gullögern transporterade man malmen vidare till järnbruket i krypedalen och det var även på denna ö som den långa timmerrännan landade.
Timmerrännan i Sävar
På denna ränna kom det sågade virket från sågen belägen i byns norra del, på samma plats som dagens minikraftverk. På Gullögern bands virket ihop till flottar på vilka tjärtunnor och järnvaror placerades för att sedan dras ner till Skeppsvik och vidare transport ut i världen.
1809 bodde det cirka 350 människor i Sävar och själva byn var belägen på höjden vid Sävaråns östra sida, medan de flesta bruksbyggnaderna var förlagda till åns västra sida.
Kustlandsvägen ringlade igenom byn och passerade ån på en bro som låg vid järnbruket (nuvarande Krypedalen) för att sedan löpa vidare över höjden strax söder om byn (Krutbrånet) via Täfteå, Innertavle och in till Umeå. Kustlandsvägen var i stort sett den enda fungerande landsvägen vid denna tidpunkt för resor längs norrlandskusten.
De ryska trupperna delades upp på ett avantgarde (förtrupp) under befäl av överste Sabanjejeff bestående av:
Trupper:
3:e jägarregementet
23:e jägarregementet (utom 1 kompani)
Siäffska musketerarregementet 1 bataljon
Dessa rykte fram längs kustlandsvägen mot Sävar. Följt av huvudstyrkan under generalmajor Alexejeff och bestående av:
1 Kolonnen
Chef generalmajor Jerschoff
Trupper:
Tenginska musketerarregementet 1 bataljon
Navaginska musketerarregementet 1 bataljon
Revalska Musketerarregementet 1 bataljon
2 Kolonnen
Chef generalmajor Gotovstoff
Trupper:
Asoffska musketerarregementet
Siäffska musketerarregementet 1 bataljon
Reserv:
Permska musketerarregementet 1 bataljon
Revalska musketerarregementet 1 bataljon
Mohileffska musketerarregementet
Samtidigt lät Kamenskij en styrka under ledning av generalmajor Anselm de Gibory bestående av ca 850 man gå över Sävarån vid ett färjeläger nordväst om Ytterboda för att anfalla de svenska styrkornas vänstra flank i Sävar.
Den ryska taktiken i 1808-09 års krig gick ofta ut på att försöka överflygla sin motståndare. Detta hade man praktiserat i bland annat Oravais där man försökte gå runt svenskarnas vänstra flygel. Adlercreutz som då var befälhavare för de svenska styrkorna, upptäckte detta och satte in ett anfall i centern vilket fick de ryska styrkorna att vika men tyvärr för svenskarna så anlände en ny rysk armé till slagfältet under ledning av Kamenski som fångade upp de flyende ryska trupperna och gick till motanfall. Det var då som segern förbyttes till nederlag som Runeberg skrev.
Vid krigsrådet i Härnösand hade von Döbeln varnat Wachtmeister för denna taktik vilken även kom att prövas av ryssarna i Sävar.
Servenius
I Drottningens livregemente ingick en holländsk yrkessoldat vid namn Bernhard Servenius. Med sig på fälttåget till Västerbotten hade han sin nyblivna svenska fru, som förklädd till man slagit följe med truppen och aktivt kom att delta i slaget. Under striderna tappade makarna kontakten med varandra och man trodde att Bernhard hade stupat. För sina insatser i slaget blev hustrun sedermera föreslagen till att få medalj för tapperhet i fält av general Wachtmeister vilket hon är enda kvinnan i Sverige som blivit. Bernhard kom 1810 tillbaka till Stockholm från rysk fångenskap och makarna återförenades här för att sedan följa med Drottningens livregemente till det svenska Pommern där det efter kriget kom att bli ett regemente i den Preussiska armén
17:de augusti armén kommer
I tät tjocka ankrade en svensk flottkonvoj i Ratan den 17/8 1809. Det var en stor eskader med kanonslupar, transportfartyg, ekonomifartyg, fregatten Jarramas och linjeskeppen Konung Adolf Fredrik och Försiktigheten. Ombord fanns den ca 6 500 man starka expeditionskåren som sänts ut från Gräddö i Uppland för att anfalla de i Västerbotten stående ryska styrkorna. Ordern var att så snabbt som möjligt marschera mot Umeå och inta staden.
Efter att ha besegrat en rysk postering i Djäkneboda gjorde expeditionskåren dock halt i bruksorten Sävar mellan Ratan och Umeå dit den anlänt, efter en mycket långsam nattmarsch, den 18/8.
Wachtmeister hade då fått uppgift om att Kamenskij redan befann sig i Umeå med sin armé och att stora ryska styrkor fanns i Täfteå. Uppgifter som sedan kom att visa sig falska och var ett exempel på den ryska desinformation som spreds under kriget. För att få nya order av överamiral Johan Puke, som var expeditionens överbefälhavare, sände han överste Gustaf Olof Lagerbring tillbaka till Ratan. I väntan på hans återkomst slog de svenska trupperna läger i Sävar.
De ryska styrkorna, under ledning av Kamenski, hade nu fått reda på att en svensk armé hotade dom från norr. Dom vände därför på klacken och gick i ilmarsch för att möta den landstigna expeditionskåren och lämnade endast en liten styrka vid Öreälv för att uppehålla och fördröja Wredes armé.
Under tiden placerade expeditionskåren ut sig runt Sävar by. Förposter från Södermanlands regemente placerades på Krutbrånet, en höjd söder om byn längs vägen mot Umeå. Till understöd hade dessa 1: a bataljonen från Jönköpings regemente samt l: a och 2: a bataljonerna från Södermanlands regementen, som placerades bakom höjden och ner mot Sävarån.
Vid Tvåråmark, norr om Sävar, ställde man Jönköpings 2: a bataljon för att bevaka en skogsväg som gick till Backens kyrka i Umeå. Vid ett vad över Sävarån nordväst Ytterboda ställde man en fältvakt på 25 man ur Drottningens livregemente. Resten av expeditionskåren slog läger vid Sävar by samt ute på slätten på åns östra sida, medan generalstaben inkvarterades på bruksherrgården som låg invid sågen (numera flyttad till museiområdet i Umeå). Avsikten var att expeditionskåren skulle gå vidare mot Umeå redan samma afton, men då Lagerbring inte återkommit från Ratan beslöt man att natten skulle tillbringas i Sävar.
Morgonen 19:de augusti 1809
De svenska styrkorna stannade i Sävar över natten till den 19/8 för att avvakta nya order. Under tiden hade Kamenskij när han blev varse expeditionskårens landstigning i Ratan avbrutit sina anfallsplaner mot Wredes arme vid Öre älv. Istället marscherade han i ilfart, den 17: e på eftermiddagen, tillbaka mot Umeå, kvarlämnande bara en liten avdelning nere vid Öreälv under befäl av generalmajor Erikson med order att fördröja Wredes framryckning.
Wrede vid Öre älv
Den ryska armén
Kamenski lät sina trupper gå i en hård marsch från sina anfallspositioner vid Öreälv och mot Umeå. I
staden anslöt de där förlagda trupperna och marschen gick vidare mot Täfteå där man gjorde halt på kvällen den 18/8 och krigsråd hölls. Under natten anslöt allt flera ryska förband utmattade av den långa marschen och av brist på proviant. En krigsplan gjordes upp där generalmajor Anselm de Gibory beordrades att med ca 850 man gå över Sävarån vid färjeläget vid Ytterboda för att angripa svenskarnas vänstra flank inne i Sävar.
Söderut längs Sävarån (nordväst Ytterboda) låg ett färjeläge vid ån. Holmöborna seglade till Ostnäs och gick sedan till färjelägret för att ta sig över ån och vidare via Täfteå in till Umeå. Främsta anledningen till denna fotvandring var kyrkoplikten till kyrkan och som vid denna tid var Backens kyrka.
Den 1 200 man starka ryska förtruppen under ledning av överste Sabanjejeff skulle gå längst kustlandsvägen mot Sävar och angripa de där stående svenska styrkorna och den ryska huvudstyrkan under ledning av Generalmajor Alexejeff skulle förena sig med förtruppernas anfall.
Färjeläget och strider i Ytterboda
Strider i Ytterboda
När Kamenskij vid sextiden på morgonen påbörjade framryckningen mot Sävar från Täfteå, avdelade han generalmajor Anselm de Gibory att med 850 man vada över Sävarfjärden vid färjelägret och anfalla svenskarnas vänstra flank.
Truppstyrkan observerades av den svenska fältvakten på stället som placerats ut redan den 18/8 och denna rapporterade genast till Wachtmeister om vad som var på gång. Wachtmeister avdelade Drottningens livregemente (ett garnisonsregemente från svenska Pommern) samt senare även delar av Svea Livgarde att marschera söderut för att möta de anfallande ryssarna i trakterna av Ytterboda.
Sammanlagt var ca 800 svenskar inbegripna i dessa strider och det var här som Servenius och hans fru deltog. Det var kanske här som Sävarslagets hårdaste strider utkämpades i en tät och snårig terräng. Svenskarna höll dock emot de ryska styrkorna anfall så att dessa aldrig lyckades nå fram till Sävar by och angripa de där stående svenska styrkorna i flanken som var den ursprungliga ryska taktiken.
Truppernas placering före slaget
Vid ankomsten till Sävar den 18/8 så placerades expeditionskåren ut enligt följande:
Av första brigaden fick Jönköpings regementes första bataljon betäcka arméns högra flank vid Tväråmark där en lite väg fanns som var Sävarbornas kyrkväg till Backens kyrka i Umeå.
Samma regementes andra bataljon förlades som understöd till den första vid vägskälet Gunnismark/Tväråmark strax norr Sävar.
I passet mellan Kjesmyren och Sävarån förlades Södermanlands första bataljon tillsammans med dess andra bataljon och bildade understöd till förtruppen uppe på höjden. Övrigt manskap ur den 1:a brigaden förlades runt järnbruket inne i Sävar.
Andra brigaden förlades på östra sidan Sävarån förutom Drottningens regementes första bataljon som utgjorde för-post vid vägen mot Ytterboda söder om Sävar samt som en fältvakt på 25 som bevakade ett färjeställe vid samma ort.
3:e brigaden förutom Upplands regemente som redan från Ratan skickats till Bygdeå förlades runt bruksherrgården och inne i Sävar by.
Jägare från Södermanlands regemente posterades på höjden sydväst om Sävar längst kustlandsvägen som via Täfteå ledde in till Umeå. Det var från denna höjd, Krutbrånet, som trupperna inne i byn fick höra skottlossning klockan 0630 på morgonen den 19/8.
Slaget börjar
Fänriken C M Norlin vid Södermanlands regemente var tillsammans med sextio man förlagda som förpost uppe på Krutbrånet längs kustlandsvägen mot Umeå. 06.30 på morgonen den 19/8 fick Norlin se några ryska patruller i skogsbrynet framför posteringen och utgick med sexton man för att rekognoscera. Han stötte då ihop med hela det anfallande ryska avantgardet och de första skotten föll och slaget vid Sävar hade tagit sin början. Nere i Sävar kom de svenska soldaterna på benen och ställde upp på fälten nedanför byn. Här stod bataljon vid bataljon vilka på order av Wachtmeister, skickades fram mot Krutbrånet för att understödja de styrkor som där var invecklade i strid mot de anfallande ryssarna som var i numerärt överläge. De svenska styrkorna sattes dock in utan samband med varandra och mera av avvärjande skäl än för att anfalla de ryska styrkorna. Terrängen var besvärlig med tät tallhed, myrmark och få öppna fält vilket tillsammans med all rök från svartkrutet gjorde det svårt att hålla ihop trupperna. Trots detta så lyckades de svenska trupperna att tre gånger återerövra Krutbrånet från de anfallande ryssarna under förmiddagen. Efter hand anlände allt flera ryska trupper som genast kastades in i striderna och befälet övertogs av general Gotovtsoff. Kamenski, som inte var nöjd med sina truppers avancerande, lär ha avfyrat en kanonsalva i ryggen på sina egna styrkor för att få bättre fart på anfallet.
Flankanfall i Ytterboda
Samtidigt som den ryska förtruppen anföll de svenska styrkorna uppe på Krutbrånet, hade den 850 man starka truppen under generalmajor Anselm de Gibory, gått över Sävarån nere vid färjelägret väster om Ytterboda för att anfalla de svenska trupperna inne i Sävar i deras vänstra flank. Ryssarna blev dock upptäckta av den fältvakt på 25 man som svenskarna hade placerat ut vid färjelägret och dessa kunde larma de övriga svenska styrkorna som låg i området. Dessa styrkor utgjordes av en bataljon från Drottningens livregemente som från början var ett garnisonsregemente från Stralsund som då tillhörde det svenska Pommern. Drottningens livregemente fick senare förstärkning av trupper från bland annat Svea livgarde och Engelbrechstenska regementet, så totalt var det ca 800 svenskar som mötte de ryska trupperna i området runt Ytterboda. Dessa strider var några av de hårdaste i slaget i Sävar. Enligt rykten skall Drottningens livregemente ha rekryterat ryska krigsfångar för att fylla sina vakanser då Stralsund var ockuperat av fransmännen och därför inte kunde leverera nya soldater till regementet. De ryska krigsfångarna kunde omöjligt ge sig då deras straff vid ett tillfångatagande skulle vara utan pardon.
Schwerin i Sävar
Vid lunchtid hade Kamenskis läge börjat bli desperat. Nya ryska styrkor anlände förvisso till slagfältet och kastades genast in i striderna, men svenskarna höll stånd både i centern vid Krutbrånet och nere vid Ytterboda. Kamenski skickade då iväg några jägarförband för att ta sig runt de svenska styrkorna via myrarna och sjöarna i väster om byn och fram mot Sågbruket och Sävargården där det svenska högkvarteret låg, för att spana. Samtidigt så anmälde sig en kapten Schreider som upptäckt ett obevakat vadställe över Sävarån mellan Ytterboda och Sävar. Denna fick order att med ett kompani gå över ån för att anfalla de svenska styrkorna nere i Ytterboda i ryggen och flera ryska trupper sändes efterhand samma väg. Wachtmeister hade skickat en ordonnans ner mot Ytterboda för att få en lägesrapport. När denna fick se de ryska trupperna som gått över vadstället, trodde han att ryssarna brutit igenom försvaret vilket han rapporterade till högkvarteret. Wachtmeister som samtidigt fick se ryska jägarsoldaterna närma sig Sävargården på motsatta sidan ån trodde då att ryssarna brutit igenom hans linjer. Han beordrade därför svenska styrkor över till den östra sidan ån och att bron skulle rivas. Vid dessa strider i centern så sårades Filip von Schwerin vid Öxbäcken. Hans broder, som omtalas i Runebergs ”Fänrik Ståhls sägner”, hade året innan stupat av sina skador vid slaget i Oravais. För Filip gick det bättre då han dagen efter slaget hittades av en rysk officer och transporterade in till krigssjukhuset i Umeå där han tillfrisknade. Värre gick det för hans kamrat major Rutger Tönnes Wrangel som blev ”dödsskjuten med en muskötkula i magen då han försökte rädda sin stupade kamrat Filip Bogislaus von Schwerin från att tillfångatas av ryssarna. Han begrovs av de senare på slagfältet, utplundrad inpå bara kroppen”, som det står i en rapport från händelsen.
Reträtt
När ryssarna fick se de svenska styrkorna dra sig tillbaka till den östra sidan ån ryckte man ner från
höjden och intog bruksgårdarna på den västra sidan. Svenskarna rev bron inne i byn och det blev ett ställningskrig med ån mellan de stridande styrkorna. Kamenski lät flera trupper gå över ryssvadet för att anfalla svenskarna och samtidigt gjorde man sig redo för att gå över ån inne i byn. Inför dessa hot gav Wachtmeister ca 15.00 order om reträtt tillbaka längst kustlandsvägen.
Förvånad såg Kamenski de svenska trupperna ställa upp och marschera iväg. Han trodde först att det var en krigslist och skyndade inte på förföljandet utan den svenska reträtten skedde lugnt och i ordning. Ryssarna hade då satt in allt sitt tillgängliga manskap i slaget medan svenskarna hade hela 5 bataljoner i reserv inne i Sävar och vid Tväråmark som ännu inte satts in i striderna.
Vid bron över Pålböle ån avdelades överste Gustav Löwenhielm, 3: e brigadens chef, att täcka reträtten och att sedan riva bron. Bland de svenska trupperna var missnöjet stort över att blivit beordrade till reträtt: ”hvarför ha vi inte fått hålla ut längre? Ryssen har fått mer stryk än vi och nu står han bara och skrattar åt oss på andra sidan ån.”
Ur Sparres ”anteckningar rörande expeditionen åt Westerbotten 1809”.
Freden
Efter reträtten marscherade expeditionsarmén tillbaka mot Ratan där det dagen efter blev mindre strider medan ryssarna fortsatte sin marsch mot norr, ut ur den svenska fällan. Den 2/9 träffades Kamenski och General Sandels i Frostkåge norr Skellefteå och kom överens om ett krigsstillestånd som hölls ända tills freden undertecknades mellan Sverige och Ryssland i Fredrikshamn den 17/9 1809. Sedan dess har vi haft fred inom landets nuvarande gränser.
